Lars Lerin på Liljewalchs

Lars Lerin, äntligen fick jag se hans utställning. I grevens tid, den 9 september var sista dagen. Fylld av förväntan gick jag dit. Och vad fick jag se? Som helhet en mycket mörkare utställning än jag hade tänkt mig och trott. Säkert måste man tolka det som att han är ett barn av sin tid. Världen är onekligen dyster speciellt om man lever nära nyhetsflödet och media. Hans personlighet måste nog också tolkas som rätt melankolisk.
Säkert har familjelivet med Junior och två små barn lättat på trycket över axlarna men av små söta barn syntes inte en glimt. Säkert kan det vara alltför privat för att fästas på pränt. Av människor ser man inte mycket i Lerins värld utan världen är mera fyrkantig, fylld av byggnader av olika slag och ting som inte alltid har så mycket liv (men som Lars Lerin kan ge liv genom ett skimmer av ljus eller en massa text).

Kriget i Syrien tar en stor plats i utställningen. Stora målningar på tjockt papper som så många av hans verk. Storlek på både papper och papperstjocklek kan man förundras över - så ovanligt för en akvarellmålare.

Krigets elände, vi matas varje dag, till slut vill vi inte se allt detta ...

Obegripligt att det bara kan fortgå

Utställningen har olika tema i olika salar. Nästa sal handlar om Hemnet, hör och häpna. Tydligen fascineras Lars Lerin över vår homogena inredningskultur. Alla objekt i Hemnet ser likadana ut, grått och vitt. Ser man det med hans ögon är det förstås riktigt, torftigt, enkelt, vilset?

Nästa sal handlar om betong, miljonprogrammet och alla de hus som uppfördes runt 70-talet som alla såg lika grå ut. Han är själv uppvuxen i ett trevåningshus i Munkfors. Tyckte han om det eller inte! Kanske inte?

Frölunda eller Rinkeby? Hur är det att leva här?

Vad händer i alla dessa hus? Hur lever människorna sina liv? Han är nyfiken och målar ett helt annat scenario efter inspiration av Hitchcocks film Fönstret mot gården.

Vad händer i ett hus, bråk, skratt, diskussion, gräl, mys blandat med elände. Man ser tom Hitchcock själv som 2dra fönster från vänster i övre raden, i svart kostym.

Nästa sal Bibliotek och Arkiv - tre jättemålningar med bokryggar och pärmar. Nästan som en dokumentation över en tid som kanske snart inte finns. Vad händer med alla fakta samlade i böcker och A4 pärmar. Allt överförs till digitala arkiv. Och vad kan hända med dom vid en allomfattande cyberattack? Inga pärmar finns hos våra barn och barnbarn, allt finns i deras datorer. Även hemma hos oss finns inte många pärmar längre.

Långa rader av böcker, på andra väggen ett jättearkiv. Jag känner att jag gillar att han målar detta så gediget och noggrant, som en dokumentation.

Fartyg, gå till sjöss, Lars Lerin gillar fartyg och målar så vackra segelfartyg, se bara här nedan. Här ser man också hans fantastiska skimmer över båten, som man så ofta sett över hans ödehus. Två sjömän möts i en alldeles egen ruta, så fint gjort.

Mycket finare i verkligheten än här. Men ljuset och skimret över båten är där. Likaså se texten i vitt skrivet över vattnet.

En annan sak som man såg var all text som flödade över många av hans tavlor, så även denna. Tydligen säger texterna inget särskilt om respektive tavla utan mera om honom själv. Ibland blir det nämligen så trist att måla så då behöver man peppa sig själv. Texten säger helt enkelt, vad snygg du är, vilken strålande konstnär du är, härlig människa och andra trevligheter. Kul tycker jag, väldigt sympatiskt, vem behöver inte få en ordentlig kick då och då?

Det fanns förstås mycket mera att visa från denna utställning. Hela Liljewalchs var Lars Lerin, säkert 10 salar. Som helhet tycker jag han förmedlade en ganska så grå samhällsbild. Kanske hade jag förväntat mig mera ljus, mera hopp, kanske mera naturnära, kanske en bild på kråkan, som var/är hans kompis? Men en sak är säker, han har humor, se bara på denna hälsning från det minsta rummet på Liljewalchs, nämligen damtoaletten.

Jag kan inte tro annat än att han stått här och fnissat och tryckt dit den glada hälsnng!