Fotografiska Museét

Jag gillar verkligen Fotografiska museét. Alltid blir jag upplyft och fascinerad av vår värld när jag går dit. Jag gillar utställningarnas bredd, nyfikenhet och aktualitet. Jag gillar att det alltid är öppet, superlånga öppettider till långt in på kvällen. Jag gillar att restaurangen är så trevlig med en otrolig och nära utsikt över Stockholm, Gamla Stan, Gröna Lund och Stockholms fina blåa vatten med alla sina Djurgårdsfärjor, som pilar fram och åter.

Utsikten från kajen utanför Fotografiska denna fina sensommardag.

Tre av de fem utställningarna gjorde starkt intryck på mig av helt olika skäl. Den första Timeless Elegance av Cathleen Naudorf var helt enkelt så vacker. Undersköna människor fotograferades i undersköna kreationer från arkiven i världens ledande modehus. Gåtfullt, tidlöst, vackert, fotat med ett säkert öga. Tydligen är hon en konstnär med absoluta diktatorsfasoner som kräver strikt lydnad och gehör i ateljén när arbete pågår. Tystnad, inga mobiltelefoner och absolut koncentration.

Mörkhyad skönhet iförd korsett som mörkhyade damer säkert inte hade så ofta förr i tiden

Tema Noaks Ark, rädda djur och människor i undergångsstämning. OK, här måste man vara rätt så modeintresserad för att inte tycka att det blir lite fånigt. Men otroligt vackra bilder var det.

Det fanns så oändligt många vackra bilder. Detta var bara två! Nästa fotoutställning hette Bildvalet och handlar om valet den 9 september och våra politiska partier. Intressant nog hade Fotografiska bjudit in alla våra 8 politiska partier att skicka fem bilder för att förmedla sin vision om livet efter valet och vad respektive parti står för. En jättebra idé som togs på stort allvar av sju partier.

Miljöpartiet skickar tex in bilder med badande barn, en röd stuga mitt i vacker grönska. Liberalerna skickar in bilder på skola, ett EU pass etc. Förhoppningsfulla Moderaterna skickar in fem bilder på en blivande statsminister, alltså Ulf Christersson.

Men så kommer SD, Sverigedemokraterna och stökar till det helt för sig. Det är vid sådana här tillfällen jag absolut undrar vad det sitter för folk i ledande ställning i detta parti. Istället för att skicka in sin vision och sina bilder om livet efter valet så skickar man in bilder av Lars Wilks rondellhund Mohammed. Varför gör man så? Detta diskuterades förstås på museét och till slut skickade man in en ny begäran. Det kom inget som svar på denna nya anmodan.

Hur tolkar man då detta? Ville man ha flera rondellhundar, vill man skapa en sorts muslimsk debatt, vill man skapa frågor runt vilket budskap man vill förmedla, vill man på nåt kryptiskt sätt diskutera temat vi och dom. Om detta vet vi inget då inget budskap eller ytterligare information kom. Så tråkigt och så dumt att man inte tar chansen att förmedla sitt budskap på ett enkelt sätt till andra människor.
Massor av människor besöker Fotografiska varje dag, både unga och gamla, både turister, besökare utifrån landet och vanliga Stockholmare. Krönikan över SD lästes av många. Bra skrivet sa någon. Så oövertänkt sa någon annan.

Tredje utställningen var Linda och Mary McCartneys fotoutställning, Linda, Paul McCartneys avlidna fru och Mary, hans dotter. Denna utställning hade jag läst om och var mest nyfiken på. Jag hade också sett det fina porträttet av Paul med en röd ros i munnen.

En ung och vacker Paul McCartney

Kanske var det största intrycket av alla dessa McCartneybilder att nästan vem som helst skulle kunna tagit många av dom. Ja, kanske inte dom med kändisar på men många av de övriga. Bilder från 30 års familjeliv, det blir mycket julgranar, kalas, barn, snack i soffan mm. Röda ögon fanns på flera, kändes helt OK. Lite suddiga kunde dom också vara. Ganska mysigt men faktiskt var jag lite förundrad. Helt enkelt är det nog så att man lägger in olika saker och olika upplevelser i en bild. Det tekniskt väl genomförda är kanske inte alltid det bästa.